Cecilia Heikkilä

Med Cecilias egna ord

"Jag illustrerade min första barnbok när jag var nio år åt Lewis Carroll.

Det är sant. På försättsbladet till Alice i Underlandet, nedplitat med röd vaxkrita kan man tydligt läsa: “Ritad av Cecilia Heikkilä, blott nio år gammal.” Jag har dessutom varit blygsam nog att understryka ordet “blott”.

Sedan följer spretiga illustrationer som ackompanjerar historien inklämda i marginalerna och vid minsta lucka i texten under de kommande 192 sidorna.

Det är nog vid samma tid, vid nittiotalets början, som jag och mamma ligger nedkrupna i min säng under aprikosfärgade påslakan i huset i Borlänge och hon läser, jag lyssnar. Fast egentligen är vi inte där eftersom vi befinner oss i den djupa urskogen tillsammans med Dina, Dorinda, Silverfalken och Guldpuman. Något har hänt, Guldpuman är skadad och dör. Ridå. Kapitlet tar slut.

När min mamma slagit ihop Det blåser på månen skriven av Eric Linklater och lämnat rummet ligger jag vaken länge och sörjer i lönndom.

Något år senare läser vi Narniaböckerna, och sedan råkar jag på Min granne Totoro på tv av en slump. Tagen av dessa upplevelser fyller jag skolans matematikhäften med karaktärer och världar långt mer spännande än liksidiga trianglar.

De här tillfällena har en sak gemensamt. De tillhör mina kanske tidigaste minnen av hur berättelser kan leverera en smocka rakt i plytet på ens själ. Liksom överrumpla en. Att rita blir ett sätt att bearbeta och fånga världarna och att få vara kvar i dem en liten stund till.

När jag mer än tjugo år senare sitter i min ateljé i Malmö och har fått en kopia av manuset till Singers melodi erfar jag återigen känslan att bli överrumplad och hänförd av en berättelse.

Det kan inte vara annat än magi.

Och Cecilia blott nio år gammal hade blivit mycket stolt över att få veta att jag ritat överallt i boken, både över, under och mellan texten. Till och med på självaste framsidan."